idacupcake

Kemin slår som en jättelik våg i atlanten mot alla rummets hörn och kanter och sveper likt en gammal och välanvänd borste med sig alla spår av förruttnelse och förnekelse. Varenda känsla känns som ett slag i magen av Anderson Silva och får varenda fiber i kroppen att vilja ge vika för sorgen.

En sista dans. En sista kyss. De famlar i mörket efter bekräftelsen på samma sätt som en groda hoppar från näckrosblad till näckrosblad sökandes efter en fluga att stilla hungern med. Fingertoppar som snuddar vid varann, hår som reser sig i nacken och en längtan efter att få rulla runt bland mjuka dunkuddar i något man skulle kunna kalla ett riktigt hem.

Tiden är kommen och tårar lika väntade som salta rullar nerför var delaktig människas kind. En sista dans. En sista kyss men livet hinner slita dem itu och som om man lossat en blomma från dess stjälke separeras de från varandra, trots att bådas hjärtan fäller tårar över att det aldrig kommer gå, ty en blomma lever inte länge utan sin stjälke och en stjälke kommer aldrig slå ut utan sin blomma.

En sista dans, en sista kyss.