idacupcake

Natten efter julafton. Kan som vanligt inte sova på grund av att jag alltid ligger och tänker för mycket. Kärlek hörrni. Vad ska vi göra åt den? Den bara finns där. Bubblar. Irriterar. "snälla, igen? Jag orkar inte bli sårad". Den kommer när man minst anar det som en liten partikel som till en början bara gror i magen och får dig att le fånigt så fort han smsar, men sedan växer den i takt med hjärtslagen, och även om du inte vill, inte orkar, för vem har sagt att det kommer funka egentligen? så är du där igen. Med ett hopplöst hjärta som inte gör annat än faller, faller, faller.

Hur gör man då? Finns det ingen off-knapp? "Nej, jag kan inte gilla honom, det är redan dödsdömt *klick*" och så var bubblet borta. Tänk om det vore så lätt?

Vi människor ska alltid se oss som den starkaste individen på hela jorden, men jag skulle säga att vi är bland de svagaste. Vi blir kära, oroar oss, känner en massa känslor, gråter, skrattar, känner vemod, ånger och lycka. Vi spelar mycket på impuls och hjärta, och inte på hjärna som de flesta andra djuren på jorden gör. Vi är sårbara. Det du gjorde mot mig kommer föralltid lämna ett skrapsår på mitt hjärta, som påminnelse över hur ont det gör att älska och att lita på någon.

Kanske är jag kär i kärleken. Kär i tanken på att älska någon förevigt, om det går. Men i så fall låter jag det vara så. Love makes the world go round som någon klok person sa. För kärlek är vackert.