A story
En stockholmskväll. Vinden blåste lite kyligare än alla tidigare kvällar, men ändå höll en smärtsamt vacker solnedgång att spelas ut längst bort över vattnet, i horisonten. Hon gick längst kajen med långsamma steg, eftersom varje steg var en visshet om att hon närmade sig sitt mål, och hon farade inför mötet som väntade där. Hennes bara ben fick gåshud av en plötsligt vindpust och hon vände blicken mot horisonten, tittade på solen, och drömde sig bort. "I mina drömmar, finns du". Hon svepte koftan stramare runt midjan som för att skydda sig själv mot fler oönskade önskningar om honom, men utan någon märkbar effekt. Tårarna trängde upp i ögonvrån och hon torkade snabbt bort dem så hjälpligt som möjligt med hennes sen tidigare blöta tröjkant.
Plötsligt bestämde hon sig för att hon inte orkade mer. Hjälplöst satte hon sig ner på kajkanten och såg ner på sina fötter som nu befann sig någon meter ovanför vattenytan. Gatustenen var kall men istället för att klaga på att hon frös som hon annars alltid gjorde så fokuserade hon istället på att behålla något slags lugn och inte tappa kontrollen igen. Där satt hon, ensam, i nästan tio minuter, stirrandes mot horisonten. Till slut hördes steg bakom henne. Hon brydde sig inte om att kolla vem det var, det var säkert bara någon förbipasserande ändå som knappast skulle sätta sig ner och bra sig om henne för ett litet tag, så hon slöt sina ögon. Men istället för att gå vidare, så satte han sig bredvid henne. Hon låtsades som ingenting och fortsatte att blunda i hopp om att få främligen att gå sin väg.
"Du kom inte..". En isande känsla av kärlek, förtvivlan och åtrå skar igenom hennes rygg och hennes andning blev genast dubbelt så snabb. Hon öppnade ögonen men stirrade rakt fram, på vattnet som aldrig verkade ta slut, och solnedgången som snart spelade på sista versen. "Förlåt". Hans röst var så vacker, som en ängel hade han alltid talat, tyckte hon. Hon vände långsamt huvudet och såg in i hans djupa, blåa ögon. Hon studerade varje liten millimeter av hans ansikte. De underbara läpparna, det bruna, lite rufsiga håret som alltid såg sådär nonchalant ut, hans långa ögonfransar. Och återigen, de blåa ögonen, och när hon såg in i dem för andra gången drunknade hon i hans blick som så tydligt sa mer än tusen ord. Förlåt. Vinden tog ett stadigare grepp om luften som nu blåste kalla vindar som kysste henne iskall i nacken och hon huttrade till. Försiktigt la han armen om henne, och hans värme strålade ut genom varje liten partikel i hans kropp och gjorde henne varm. Hennes hjärta slog om möjligt nu ännu fortare och när han lutade pannan mot hennes axel så kunde hon inte kämpa emot längre. "Mitt hjärta.." sa hon samtidigt som hon förde in fingrarna i hans hår och kramade om hans huvud.
Ett lugn fyllde henne, ett varmt lugn. Som tidigare raserat på grund av kärlek, men nu byggdes upp igen. För varje dag som kom, skulle hon älska honom mer.
Han rätade på sig, tog tag i hennes hand och tittade i hennes ögon, med sina fyllda av ånger. "Jag älskar dig". Hon vände blicken mot solnedången som nu spelade på sista versen, och en liten strimma ljus som föll ner över vattnet. "I mina drömmar, finns du".
Plötsligt bestämde hon sig för att hon inte orkade mer. Hjälplöst satte hon sig ner på kajkanten och såg ner på sina fötter som nu befann sig någon meter ovanför vattenytan. Gatustenen var kall men istället för att klaga på att hon frös som hon annars alltid gjorde så fokuserade hon istället på att behålla något slags lugn och inte tappa kontrollen igen. Där satt hon, ensam, i nästan tio minuter, stirrandes mot horisonten. Till slut hördes steg bakom henne. Hon brydde sig inte om att kolla vem det var, det var säkert bara någon förbipasserande ändå som knappast skulle sätta sig ner och bra sig om henne för ett litet tag, så hon slöt sina ögon. Men istället för att gå vidare, så satte han sig bredvid henne. Hon låtsades som ingenting och fortsatte att blunda i hopp om att få främligen att gå sin väg.
"Du kom inte..". En isande känsla av kärlek, förtvivlan och åtrå skar igenom hennes rygg och hennes andning blev genast dubbelt så snabb. Hon öppnade ögonen men stirrade rakt fram, på vattnet som aldrig verkade ta slut, och solnedgången som snart spelade på sista versen. "Förlåt". Hans röst var så vacker, som en ängel hade han alltid talat, tyckte hon. Hon vände långsamt huvudet och såg in i hans djupa, blåa ögon. Hon studerade varje liten millimeter av hans ansikte. De underbara läpparna, det bruna, lite rufsiga håret som alltid såg sådär nonchalant ut, hans långa ögonfransar. Och återigen, de blåa ögonen, och när hon såg in i dem för andra gången drunknade hon i hans blick som så tydligt sa mer än tusen ord. Förlåt. Vinden tog ett stadigare grepp om luften som nu blåste kalla vindar som kysste henne iskall i nacken och hon huttrade till. Försiktigt la han armen om henne, och hans värme strålade ut genom varje liten partikel i hans kropp och gjorde henne varm. Hennes hjärta slog om möjligt nu ännu fortare och när han lutade pannan mot hennes axel så kunde hon inte kämpa emot längre. "Mitt hjärta.." sa hon samtidigt som hon förde in fingrarna i hans hår och kramade om hans huvud.
Ett lugn fyllde henne, ett varmt lugn. Som tidigare raserat på grund av kärlek, men nu byggdes upp igen. För varje dag som kom, skulle hon älska honom mer.
Han rätade på sig, tog tag i hennes hand och tittade i hennes ögon, med sina fyllda av ånger. "Jag älskar dig". Hon vände blicken mot solnedången som nu spelade på sista versen, och en liten strimma ljus som föll ner över vattnet. "I mina drömmar, finns du".
Kommentarer
Postat av: Fanny
Har du skrivit detta ida?? Så bra. I fortsättningen gör du mina svenska läxor...pösss
Postat av: Ida
Yes det har jag finis :D <3
Trackback
