idacupcake

Har svackat lite på senaste tiden, vet inte riktigt varför. Någonstans inom mig gnager känslan av att jag aldrig är tillräcklig för någon. Oavsett hur många MVGn jag får, oavsett hur aktiv jag är inom muf och politiken, oavsett hur lång tid jag lagt ner på mina kläder och mitt smink varje morgon för att skapa en illusion av ett perfekt jag, oavsett. Det är en känsla som gnager på mig inifrån. Varför kan inte jag få känna mig tillräcklig? Idag har jag variti skolan, kampanjat och värvat medlemmar till msu, varit på på debattkväll med muf, träffat en vän och pratat om livet och pluggat i timmar, och ändå känns det som att jag inte gjort någonting nu när jag sitter för mig själv i mitt rum på odenplan.

Det är mörkt ute och snön faller över ett iskallt Stockholm. Jag vill ha närhet, värme, betydelse och resultat av mitt lidande och kämpande. Jag vill bli bäst på allt. Så har det alltid varit. Jag minns då jag var liten och inte la ner tid på saker som jag inte kunde bli bra på på en gång. Och idag har det antagit mer mognare former i och med att jag antar mig alla projekt jag kommer över och presterar tills jag inte orkar prestera längre, och då presterar jag lite till. Jag blir arg på mig själv över ett VG och jag blir irriterad på mig själv om någon annan i klassen räcker upp handen och svarar på en fråga jag inte visste svaret på. "Vad är det med mig? Det där borde jag också vetat".

Känslan av otillräcklighet. Kanske kom den då jag för första gången insåg att en viss människa inte varit ärlig mot mig, bedragit mig, nedvärderat mig, inte tyckt att jag varit tillräckligt bra för att bara vara med mig. Så nu måste jag bevisa för mig själv att jag visst är bra, att det visst går att bara vara med mig, att jag duger som jag är.