idacupcake

Tänkarposé.

Sitter och tänker samtidigt som jag skriver på mitt PM om rättegångars psykiska påverkan på människan. Kommer liksom av mig och tänker på förhållandens psykiska påverkan på människan, eller varför inte bara säga kärleken. Kan man bli så sårad att det inte längre fungerar att vara med någon? Ja, det är klart, men hur länge ska den känslan finnas där? Och varför låter i oss påverkas i så hög grad av alla misstag man gör i ett förhållande? För att kärleken är det som betyder mest för människan? Jag tror det. Kärleken är vår enda anledning till att vi går upp på morgonen. Och nu menar jag alla sorters kärlek, syskonkärlek, mammakärlek, kompiskärlek, pappakärlek eller kärlekkärleken. För vad händer egentligen när den där kärleken med stort K svinker dig? rispar ett skrapsår på ditt hjärta som inte riktigt läker? När mår man egenligen bra och kan gå vidare efter en sådan händelse? Någon som vet?
Känner att det blev många obesvarade frågor, för jag har själv ingen aning. Kanske är det så att man får fortsätta, dag för dag och berarbeta tanken över att det inte blev som du trodde. Hur svårt det än kan vara.

Visst vore det härligt om man kunde se in i framtiden och bara få se en glimps av att man inte kommer vara ensam? Då skulle jag pusta ut, bokstavligt talat.