idacupcake

Ibland har jag svårt att hitta mig själv. Bland läxor, skola, kompisar, mat, mobiltelefon, kläder, familj, stress, politik. Vart tog jag vägen i röran? Vart tog mitt förflutna vägen? Vänner ifrån högstadiet, asgarv i AFs korridorer som alltid slutade med att man låg på golvet och vred sig av skratt, ren lycka i Berlin med 9E, sammanhållningen, "vi kommer alltid vara vänner förevigt". Eller tiden då dagens största problem vad vilken frukt du skulle ta med dig till skolan, och den enda manliga pussen som existerade var den ifrån pappa på kvällen. Vart finns det nu? Är jag fortfarande samma Ida som jag var för fem år sen, i sjuan på AF. Då utseende inte var allt, pressen på att ständigt göra något som intresserar andra inte fanns, utan att vara hemma själv en fredag och äta chips var riktigt nice. Och håret som var blont och fult, med en del utväxt och ett par finnar i ansiktet, men det gjorde inget.
Jag har format mig efter världen och min omgivning. Jag är snäll, trevlig, bryr mig alltid för mycket, litar inte på så många och vill helst ge alla en andra chans. Men ibland går det inte, för jag kan inte alltid vara så jäkla snäll mot allt och alla, ibland skiter jag i att ge någon en andra chans, för min skull. Och då känns det såhär. Misslyckat.